raakansblogg

Jag har valt att skriva om en nyhetsartikel som heter "650 000 svenskar dricker farligt".
Nyhetsartikeln handlar om att 5 procent av alla på arbetsplatser är alkoholmissbrukare, 650 000 dricker så mycket så att de ligger på gränsen till alkoholmissbruk.

Statens folk­hälso­institut försöker lära företagen att upptäcka personalen som är alkoholmissbrukare i god tid.
En som är arbetsmiljöingengör som heter Björn Fredriksson säger att om de får två personer att ändra sina drickesvanor gör att företagen sparar 90 000 kr/år.

Man har gjort ett test på alla anställda, och det visade sig att hälften av dom som hade alkoholproblem hade ändrat sina vanor under ett år.

Alkoholismen är stort problem mellan äldre men framför allt yngre/ungdommar.
Alkoholismen blir allt vanligare i yngre ålder. VIlket resulterar i att folk lägger sina grunder til alkoholism väldigt tidigt. En anledning till att yngre dricker så tidigt är att det är så lätt att få tag på. Langare finns överallt i vardagen, det är jätte lätt att få tag på.
Jag tycker samhället borde lägga ner ännu mer tid och energi på ungdommar som dricker alkohol.

Jag kan börja med att min farmor var med andra världskriget.
Min farmor växte upp i Polen, (Schlesien), i en helt vanlig familj, med sin mamma, pappa, storbror och sin hund som hon älskade mest av allt. Dem var inte så rika men de klarade sig ändå.
Hon berättade att hon hade en bra barndom innan kriget började.
Hon börja skolan när hon var 7 år, och trivdes jätte mycket i skolan.
Hennes föräldrar var inte speciellt religiösa, men hennes farfar var ortodox och höll fast vid den judiska traditionen.  
Min farmor är född 1924, 27 augusti. Farmor berättade att kriget bröt ut 5 dagar innan hennes födelsedag som hon hade längtat efter, då hon fyllde 15 år.

Hennes äldre bror, Benny, tog studenten sommaren innan kriget började, han tänkte fortsätta på universitet, med de gick inte p.g.a. kriget. Hitler stängde alla skolor för judarna, han ville inte ha utbildade judar han ville bara ha tyskar som gick i skolan.

När farmor var 5 år gammal flyttade hon till Lódz. Befolkningen där var blandad.
Där fanns polacker av kristen och judisk börd samt tyskar, som ursprungligen stadens väverier.
När hon flyttat till Lodz fick hon en hund av sin far, det var en liten svart pinschervalp, som kallades Muffi.
Farmor berättade att hon fick mata henne med en nappflaska i början innan hon kunde äta själv. Hela familjen älskade henne och hon betydde jätte mycket för farmor.
När Muffi hade bott hos dem i sju år började de hemska, kriget började.
Den dagen låg farmor sjuk i vattenkoppor. Hon fick en stor rädsla i kroppen när nazisterna kom till stan.

Då kom det en årder att alla judar som bodde i Lodz skulle isoleras. Tyskarna klistrade upp affischer överallt, på varje hus. På dem stod det att alla judar skulle flyttas bort och isolerad i ett ghetto med taggtråd runt sig, så ingen kunde rymma. Min farmor vågade sig inte på att rymma eller vägra lyda årdern för tyskarna hotade med att döda de som försökte bryta mot årdern.

Hon berättade att hon och alla andra tvingades ha en gul Davidsstjärna på kläderna, på bröstet och ryggen för att visa att de var judar. Hon/dem fick inte åka spårvagn (bara på bakre plattformen) och dem fick inte visas ute på kvällarna.

Sen tog de allt som de ägde och hade och jagade bort de från deras hem. Min farmor och hennes familj fördes till ett område som heter Baluty. Muffi följde med.
Muffi smet sen ut genom ghettos taggtrådsstängsel och sprang till farmors gamla lägenhet. Efter kriget berättade farmors grannar att han satt utanför dörren och ylade hjärtskärande i flera timmar. Han kände samma saknad som farmor. Efter ett tag blev farmorss far tvinga att skjuta Muffi.

Hon gick i skola i ghettot, under ett år, mer fick man inte. Sen arbetade hon. April 1940 blev de tvingade att arbeta i fabriker och verkstäder. De slavarbetade för den tyska krigsindustrin, allt som producerades skickade till Tyskland. Det var svårt att leva, hon var hela tiden hungrig.
Min farmor sydde regnkappor och uniformer till soldaterna. Hon tyckte att det var hemskt att arbeta för fiender. Så hon och några till sa till varandra att jobba långsamt och göra små misstag när de jobbade. Om tyskarna skulle komma på dem skulle dom blivit skjutna.
Den ända mat de fick var en vattnig och gammal potatissoppa, de åt dem i flera månader.
Men den viktigaste faktorn var att tillsammans, de gav hopp om framtiden. De unga försökte träffas och lyssna på musik, grammofon och försökte ha skoj tillsammans.  
I detta ghetto fanns den från början 200 000 människor, 4,5 år senare fanns det 70 000. De dog av hunger och sjukdomar.

Min farmor och hennes familj delade en liten våning med en annan familj. Rummet bredvid bodde en annan familj med ett litet barn om skrek och hade hostattacker, hon var döende i lungtuberkulos.
Smittosamma sjukdomar spred sig snabbt och matransonerna blev mindre och mindre med varje år som gått.
Farmor och hennes familj bodde mycket trångt. Och när österrikiska judar kom till deras ghetto så erbjöd sig farmors far att ett äldre par skulle sova hos dem.

Det var inte tryggt när den tyska förintelsen satt igång på riktigt, 1942 när man började skicka bort människor som inte dög till arbete, barn gamla sjuka, inte nyttiga, skickades till förintelseläger.

Hösten 1942 började människojakten i ghettot. Nazisterna krävde alla barn under tio, gamlingar över 65 år, handikappade och övriga som inte jobbade, de dödades.
Farmors farbror gömde sig med sin lilla son i en gammal brunn på deras gård. Min farmor och henne mamma flydde genom barkgårdarna till ett annat kvarter, där de redan hade rensat ut de "odugliga" folket.
De går inte att beskriva all kamp och skrik.

Farmor blev vittne, till hur hemskt det var för barn och föräldrar att vara tvungna att lämna sina föräldrar utan att veta vart de skulle åka, soldaterna sa bara att de skulle förflyttas. De visade sig sedan att barn sedan skickades till ett läger 6 mil där ifrån, och dödades av diesel, de gasades ihjäl.

Min farmor hade sin ungdom i getto, både förlorad och inte förlorad ungdom. Hon fick vara slav istället för att få en utbildning. Men hon har fått en annan bild av livet som hon inte alls skulle haft om de aldrig hänt. Hon fick lära sig mycket om hur man ska hålla hoppet uppe och att det är viktigt att ha hopp.

Hon fick vänner för livet, bland annat Nina. När Nina dog gjorde Ninas dotter och min farmor en film om Andra Världskriget, "Ninas resa" som du kanske hört talas om.

Slutsatts - finns inga högre och lägre raser som Hiler ansåg och då måste vi jobba för en värld som är fri från rasism, fördomar och förföljelse . Alla människor har samma värde, p.g.a. religion, kön, klädstil, homosexualitet o.s.v.

Farmor berätta när hon såg din familj för sista gången innan de skickades in i gaskammaren. Det var hemskt att höra..
Om du vill veta mer kan du läsa boken som min farmor och fler som vart med i världskriget skrivit. Den heter Förintelsens ögonvittne.

Men farmor började på ett "nytt" liv när hon kom till sverige. Hon Träffade en man och skaffa två barn på ett barnhem som är min pappa och hans bror. Hon utdilade sig till barnläkare i Uppsala.
Senare dog hennes man som tog mycket på henne.


Mina tankar :
har inte så mycket att säga om mina egna tankar, tycker det är jätte hemskt och varje gång hon berättar historier om hur hon förlorade sin älskade hund och när hon fick sitt sista ögonkast med sin mamma, pappa, bror innan hon förlorade dem m.m. så vill ja bara gråta. Jag förstår inte hur man kan vara en så ond människa, som Hitler var.
Hon berättar det så bra och gripamde.
Man märker på henne ännu idag att vissa saker som hon säger eller gör har med andra världskriget att göra.
Men min farmor har många fina sidor.

Jag har precis fixat en blogg så detta blir min första blogg som jag lägger ut. Vi har fått i uppgift att skriva om en nyhet som vi tycker är viktig och intressant, vi ska berätta om den och sen åsikter om den.
Jag har valt att skriva och kommentera en nyhet som jag hittade på Aftonbladet.se, "Psykdömd försökte röva bort flicka".
Artikeln handlar om en man som är nu 35 år gammal. Han är tidigare dömd för grov våldtäkt på en underårig och människorov.
För inte så längesen blev han utskriven från psykkliniken i Växjö. Mannen har vårdats i 7 år, sen 2001. Hans läkare bedömde att det in te längre fanns någon risk att han skulle göra något nytt brott. Men det var inte riktigt sant.
I torsdags har mannen försökt få med sig en flicka i tioårsåldern att åka med honoms bil, men det gickinte som han tänkt, han misslyckades.
Mannen är nu anhållen och misstänkt för försök till människorov.

När jag läste denna artikel fick jag en känsla av hur många psykiska och sjuka människor det egentligen finns där ute.
Jag kan inte förstå mig på folk som får en tanke på att våldta, speciellt inte en unga tjejer och ibland också killar.
Vad tänker dom på? Vad finns inom dem?
Och att man går en behandling i några år och sen att man gör nya brott så fort man kommer ut.
Anledningen till att folk gör brott, tror jag har med deras självkänsla och göra, eler hur de har växt upp som barn.
De kanske inte bara beror på det, det kan nog vara om man blivit mobbad största delen av sitt liv.
Men jag tror att den största delen av brott som sker är människor som haft en dålig uppväxt.
Om man haft en taskig barndom, blivit slagen, föräldrar som är alkoholister eller föräldrar som inte bryr sig om sitt/sina barn.
Den flicka som blivit våldtagen av denna man kommer få leva med rädsla hela livet ut, att bli av med oskulden på det sättet och att vara så ung. Det kommer alltid leva kvar inom henne.
Det sker alldeles för många våldtäkter idag. Att vara så desperat att behöva gå ut och ta första bästa tjej som kommer gående på gatan är inte friskt. Som tjej är det en stor rädsla att gå hem själv på kvällarna. Jag går nästan aldrig själv på kvällarna när ja ska till bussen eller till tåget.
Varför ska man behöva vara rädd att bli våldtagen egentligen? det är bara löjligt tycker jag.
Hur ska man kunna få stopp på det?
En tjej i  ska kunna gå hem själv på kvällen, vilken tid hon vill och i vilka kläder hon vill, utan att bli våldtagen eller ens var rädd att blir det. Men ja kan ändå tycka att vissa tjejer yttrar sig för mycket, klär sig lättklätt, nu menar jag överdrivet, kort kort kiol och högklackat som exempel. Jag tycker både och att dem får skylla sig själva och att man itne ska behöva bry sig på att bli våldtagen.
Men så ser samhällt ut idag, mycket våld och hemska händelser händer varje dag, alldeless för ofta.